En instinkt är ett nedärvt beteendemönster. Det låter som någonting solitt och beständigt, och det är lätt att tro att instinkterna sitter så djupt i våra hundar att vi inte ens behöver reflektera över dem i dagens uppfödning. Men ingenting kan vara mer felaktigt.Hundens arvsmassa kartlades så sent som 2005. De flesta av generna är inte identifierade ännu, hittills har man kartlagt ungefär ett dussin alternativa alleler. Och då ska det sägas att hunden har uppskattningsvis 20 000 gener…
Den ärftliga informationen i generna består som bekant av DNA. En DNA-molekyl är uppbyggd av fyra olika nukleotider (kväve/ socker/fosfat): A, G, C och T. Nukleotiderna bildar s.k baspar (AT, TA, CG och GC) och det är, enkelt uttryckt, basparens inbördes ordning på DNA-strängen som avgör molekylens genetiska informationsinnehåll. Det är alltså ett fåtal byggstenar, men otaliga kombinationsmöjligheter!
DNA-strängen finns inuti kromosomen. Alla kromosomer har gener från både modern och fadern, och de blandas så att avkomman får unika kromosomer i en process som kallas rekombination. Alla individer blir olika.
Men en genetisk kombination kan också fixeras. Det sker t.ex när alla individer inom en ras har exakt samma variant av genen (eg. allel) på en viss plats (eg. locus) i kromosomen. Ett exempel: Om genen som kodar för färgen svart har fixerats så blir alla individer av rasen svarta.
En enda gen, som t.ex färg, är relativt enkel att fixera. Då avlar man helt enkelt inte på hundar som har fel färg, eller på hundar som någonsin fått valpar med fel färg. Det är t.ex så här man arbetar inom aveln för att fixera den normala genen för den ärftliga ögonsjukdomen PRA.
När det gäller vallningsinstinkt är det inte lika enkelt. Det finns visserligen exempel där man påstår att vallningsinstinkten skulle vara homozogot, dvs att en allel kan vara dominant (H) och undertrycka en annan recessiv allel (h), och sedan räknar man på klassiskt vis: Om hanen Hh paras med tiken Hh så blir 25% avkomman bli HH och uppvisa vallningsinstinkt, 50% blir Hh och uppvisar också vallningsinstinkt medan 25% blir hh och följaktligen inte uppvisar någon vallningsinstinkt överhuvudtaget. Men om man tänker efter så är det här resonemanget oerhört förenklat.
Vallningsinstinkt är ju inte en enskild egenskap, utan en kombination av ett flertal egenskaper som alla bestäms av olika gener. En ACDs vallningsinstinkt består ju bl.a av balans, bett, blick, hårdhet, snabbhet, uthållighet och förmåga att läsa boskap. Alla dessa egenskaper nedärvs självklart inte i klump. Det kan mycket väl hända att en ACD har en perfekt känsla för balans men helt saknar bett, eller att den är snabb som attan men inte vågar gå nära boskapen. De olika egenskaperna som ingår i ”vallningsinstinkt” nedärvs alltså, skulle jag vilja påstå, var för sig.
Det finns förstås också ett spektrum inom varje enskild egenskap, där ytterligheterna inte är eftersträvansvärda. Vi vill inte ha en ACD som inte vågar gå in och ge kon ett bett när det behövs, men absolut inte heller en hund som hänger i hasorna på kon. Vi vill varken ha en hund som helt saknar sinne för balans, eller en hund som har det så starkt att det inte går att få den att flytta sig från balanspunkten.
Vallningsinstinkten påverkas alltså av ett stort antal gener, men vi vet inte ens vilka dessa gener är, än mindre vilka gener som bestämmer vilka egenskaper. Det gör det naturligtvis omöjligt för oss att ens försöka att fixera dem. Så en instinkt sitter inte så djupt i hunden som man kan frestas att tro, tvärtom, ju fler gener som kodar för en egenskap, desto fler olika kombinationer blir möjliga – och desto lättare går egenskapen förlorad.
Om en uppfödare väljer avelsdjur endast utifrån utställnings-meriter och MH-test/korning, utan att ta hänsyn till vallningsegenskaper, så behöver det inte ta många generationer innan rasens instinkt går förlorad. Den typen av uppfödning är självklart ett varnande exempel om man vill bevara ACD som vallhund.
En vacker utställningshund kan självklart ha goda vall-ningsegenskaper, men den kan lika gärna sakna dem helt, och om man inte tar reda på vilket, t.ex genom arbetsprov, så avlar man i blindo. Inom många raser finns också en tendens att överanvända vissa hanar inom aveln (sk. matadoravel), vilket inte alls behöver vara ett problem, men det är dessa hanar som så att säga bestämmer rasens framtid. Om en sådan hane är en fantastisk vallhund, så är det utmärkt. Men om han inte är det, så kommer hans genetiska arv att sänka arbetskapaciteten inom hela rasen.
En grundregel när det gäller arbetande hundar är att man måste avla på arbetsegenskaperna i varje generation om man ska kunna behålla de bästa genetiska kombinationerna. Vi kan inte hoppas att någon slags slumpmässig genetisk drift ska hjälpa oss att bevara ACD som vallhund. Det kan vi enbart göra genom medveten avel. Vi måste skapa ett oavbrutet selektionstryck där arbetsegenskaperna prioriteras. Det kan inte nog poängteras hur viktigt detta är.
Text: Inger Scharis
Valpbild: Gry Erlandsen