Sanning eller RAS?
Jag har studerat avelsstrategin (RAS) för Cattledog och finner det vara väldigt oroande läsning. Den innehåller så stor okunnighet om boskapshunden att författaren av texten kanske bör ägna sig åt att skriva fantasyböcker i stället.
”Tappar man bort vad de här hundarna en gång var framavlade för, så försvinner antagligen deras duglighet i annat arbete också.” Kunskapen hos författarna bör ifrågasättas när de sedan ändå inte avlar på arbetsmeriter utan enbart på hundar med enbart utställningsmeriter, HD-resultat och eventuellt korning. I dagsläget försöker uppfödare försvara det med att ”rasen är så liten”. Men avel med ”dåliga” hundar bör aldrig någonsin förekomma! Varje godkännande utav ”fel” gör rasen bara svagare. Frågan är ju om rasen verkligen skall behålla sitt namn ”Australiensisk boskapshund” i framtiden. Inom en tio års period kommer det nästan enbart finnas, som en vän i USA uttryckte det, Australian Conformation Dog och en delning utav rasen ser ut att bli verklighet om inget sker.
Jag har sett i några annonser i rasklubbens tidning att det står ”godkänt vallanlagstest” i vissa uppfödares annonser. Redan här börjar vi se nackdelen med den så kallade AKC-vallningen och dessa ”tester” som ofta saknar förankring i verkligheten. Det här problemet har seriösa uppfödare av arbetande linjer i Nordamerika har brottats med sedan mitten av 1980-talet, då AKC’s utställningsuppfödare fick för sig att de också skulle ha vallningstitlar på sina hundar.
Tillbaka till RAS: ”Det är också av största vikt att förankra strategierna hos i första hand uppfödarna, men även hos vanliga hundägare”. Redan här märker vi att uppfödarna inte följer sin egen strategi. ”För att nå ett bra resultat krävs det att uppfödarna har god kunskap om rasen och förståelse för vikten av att samarbeta”. Själv klart skall vi samarbeta för att försöka få tillbaka det som idag saknas i både kapacitet och instinkt.
”Australian cattle dog är en av de få vallhundsraser som ännu i dag används till det den en gång var ämnad att vara”. Sanningen är att väldigt få ACD vallar nöt idag. Här är Torlundablue den kennel i Sverige som har en avelsplan i första hand baserad på kapacitet och instinkt som boskapshund.
Många av de svenskavlade hundarna har rätt och slätt inte den instinkt som krävs. Vilket gör följande stycke än numera ren fantasi: “En del av de hundar som deltar på utställningarna kommer fortfarande ofta direkt från boskapsfållorna – i arbetskondition och inte alltid välskötta i pälsen – men en allt större del utgörs numera av en tyngre, för ögat mer tilltalande typ, som inte är lika lämpad för hårt arbete”. Öh? Vilka hundar är det som texten handlar om? Texten verkar väldigt tagen och rent översatt för att det skall verka intressant och det är lite Jack London över det hela. Och vad menar de egentligen med att feta hundar är mer tilltalande och för vem?
”En cattle dog går nära djuren när den vallar och då läget är lugnt följer den efter utan att pendla åt sidorna. Den nöjer sig med att då och då gå ut åt sidorna för att kolla läget”. Undrar om de någonsin har sett en ACD i arbete? Kanske de skulle ta och kolla läget själva?
Vi kommer mer än gärna och visar hur en arbetande Cattledog gör när den vallar och vi skulle tycka det var trevligt att dela med oss av vår erfarenhet till andra som vill testa på.
Text: John Scharis
