Cappy, i cowboyhatt och rutig skjorta, ser ut som om han hade stigit direkt ur en western. Det är inte alls svårt att föreställa sig honom driva boskap över prärien… Men så har han har också arbetat med djur hela livet. Redan på gymnasiet började han jobba extra på en uppsamlingsstation för boskap och han har ridit rodeo sedan han var nio år gammal. Men han blev inte skadad – förrän han började med vallning!
–En gång kom jag och en vän in i en butik i New York. Tjejen som stod bakom disken var väldigt ung. Hon tittade på mig med stora ögon och frågade hur det var där ute i vilda västern. Jag berättade allvarligt om boskapshjordarna, indianerna och diligensen och hon trodde på vartenda ord! När vi kom ut från butiken frågade min vän hur jag kunde driva med den stackars naiva tjejen sådär. Men jag kunde helt enkelt inte låta bli, säger Cappy leende.
När Cappy var 26 år började han med teamroping, d.v.s att två ryttare tillsammans fångar kalvar med lasso från hästryggen, och då behövde han en hund som kunde driva in och sortera boskapen. Cappy hade haft hundar hela livet, men det var först nu som han skaffade sin första renrasiga ACD. Hunden hette HCCH Buzzards Rope To Catch’em, men till vardags kallades han ”Rope”.
–Jag tog med Rope till Tulsa, Oklahoma, och lät honom vara med på ett herding event, berättar Cappy. Han gjorde väldigt bra ifrån sig, men jag hade ingen tanke på att börja träna vallning seriöst eftersom jag var helt inne på team roping.
Det var 1988. Och det dröjde två år till innan Cappy fastnade för vallningen på allvar.
–Jag och Rope var med i en AKC-tävling i januari 1990 och vi vann hela tävlingen, berättar Cappy. Jag tyckte att det var så kul att jag anmälde Rope till en annan tävling i maj samma år – och vi vann High In Trial igen! Rope blev så småningom ”dual champion”, alltså champion inom både vallning och utställning. Om det inte vore för honom så skulle jag säkert inte jobba med det jag gör idag, that’s for sure.
Det verkar vara mer regel än undantag att en tränare minns sin första hund, ger den cred för sina framgångar och uppskattar den hunden mest av alla, oavsett hur många fantastiska hundar man än lär upp efter den. Vad kan det bero på?
–We put all of our beans in our first dog. Man satsar allt på den hunden och den hunden… well, that dog will kill for you. När man blir etablerad som tränare har man hand om så många hundar att det är svårt att ge dem alla så mycket uppmärksamhet. Tiden räcker bara inte till, säger Cappy och tillägger:
–Jag tror fortfarande att det är så att man behöver ett speciellt band med sin hund om man ska lyckas gå hela vägen, särskilt med en ACD.
Att Cappy hade arbetat i nästan 30 år (!) med boskap underlättade mycket för honom när han började med vallningen.
–Att valla handlar mycket om att kunna läsa boskapen och deras rörelser, förklarar Cappy. Boskap är ”creatures of habit”. Om man noga iakttar deras kroppsspråk så vet man vad de ska göra innan de gör det, vilket är en stor fördel när man vallar, säger Cappy och tillägger:
–Men jag måste säga att det tog många år innan det blev helt naturligt för mig.
Men inte ens med Cappys erfarenhet så går det att förutse allt som boskapen kan hitta på…
–Riding bulls and bucking horses är inte helt ofarligt, konstaterar Cappy, men jag blev inte skadad en enda gång när jag höll på med rodeo. Däremot har jag har fått knäskålen dislokerad tre gånger när jag har jobbat med får!
Cappy har inte bara blivit påsprungen av skenande får, han har dessutom fått läppen spräckt av en fårskalle när han råkade böja sig ner samtidigt som fåret körde upp huvudet. Med blodet strömmande från munnen kördes han till sjukhus för att sy ihop läppen.
–Min fru trodde att hon äntligen skulle få se mig utan mustasch, men de rakade bara bort lite precis vid såret så jag kunde behålla den. Hon blev jättebesviken, säger Cappy glatt.
Sedan januari 2002 jobbar Cappy heltid med hundar. Förutom att vara domare inom AHBA, AKC och USBCHA’s cattle trials, så tränar han egna och andras hundar och håller clinics över hela USA. I början reste han runt och höll clinics över 300 dagar per år, men numera har han dragit ner på arbetstakten för att hinna tillbringa mer tid med fru och barn. Cappy och hans fru Lori föder också upp ACD hemma i Colorado under namnet Duwest-acds.
–Lori är bättre än jag på att välja ut en bra utställningshund ur en kull med åtta veckor gamla valpar, medger Cappy, men jag är bättre på att se om den lilla valpen har naturliga instinkter med boskapen. En bra cattledog ska ju inte bara excellera i utställningsringen, utan också inom vallningen.
Men att man har en bra avelshund är alltså inte en garanti för att man får bra valpar.
–Man vet egentligen aldrig om man har en hund med arbetskapacitet innan man börjar träna den på allvar, säger Cappy. Därför säljer vi våra hundar med ”Liftetime Return Guarantee”. Det betyder att om hunden inte gör sitt jobb, så köper vi tillbaka den. Det har hänt att vi har tagit tillbaka en hund, tränat den i flera år och meriterat den innan vi har sålt den vidare till någon som behöver en bra arbetshund.
–Jag säljer hellre en bra vallhund än behåller den själv, fortsätter han. Folk som ska använda sin hund i arbetet hemma på gården behöver ju verkligen av en duktig hund. Och jag skulle aldrig sälja på någon en medioker arbetshund eftersom jag vet vad som krävs av en hund i arbetet på en gård.